KOMPOSITION

INLEDNING

Denna sida riktar in sig på grundläggande begrepp kring bildkomposition.

Förord

När man talar om komposition så måste man definiera vad man menar med begreppet komposition. Ordet kommer av lat. componere (sätta tillsammans). Vi har en instinktiv drift att ordna saker till ett begripligt sammanhang. Det verkar som att vi har en inbyggd förmåga att välja ut viktiga saker för att orientera oss i vår omgivning. Vi söker ordning i det som till synes upplevs som oordning. Vi lägger på minnet detaljer som gör att när vi återvänder till samma plats eller en liknande händelse, så minns vi genom den struktur vi tidigare skapat. Omvänt kan man säga att: "Om man inte ser något behövs en struktur". Struktur är något man skapar. Strukturerade erfarenheter utgör en tolkningsgrund som vi använder oss av för att tolka vår omgivning.

Samtidigt som vi bär på strukturer eller fragment av tidigare erfarenheter så måste vårt sinne vara öppet för att ta in ny information. Vi måste hela tiden betrakta vår omgivning på nytt, söka nya strukturer och sammanhang, jämföra med tidigare erfarenheter. För att kunna se måste våra ögon vara öppna och mottagliga för förändringar. Ibland ligger våra tidigare skapade strukturer som hinder för att se. Vi nöjer oss ofta med ett vaneseende vi redan skaffat oss från tidigare intryck och risken är att vi sluter oss för nya intryck.

En anledning till att människosläktet har överlevt och varit framgångsrika är vår kreativa förmåga att se mönster, tolka och sätta samman på nytt. Det har sedan urminnes tider pågått ett ständigt komponerande i våra sinnen.

En komposition är något som är sammansatt. Det kan vara en rörelse eller frånvaron av rörelse. Den kan försegå i tiden, i vårt sinne, i vår syn eller vår hörsel. Denna text kommer i första hand handla om vår syn och vårt synintryck. Nedanstående exempel visar i första hand exempel för det 2-dimensionella planet, bildplanet. Liknande exempel kan även användas för att analysera och komponera i ett 3-dimensionellt rum.

GRUNDER

Grundläggande Begrepp

1.)

En yta definieras av dess gränser.	En yta kan i sig ha riktning och aktivera andra ytor omkring sig.

2.)

Ytans identitet definieras av sin relation till de ytor som finns i dess närhet, bildplanet den vilar på och hur dessa två aktiveras.

En ytas gräns definieras också av den form (rum) som omger den, det avtryck ytan gör mot sin bakgrund.

För att analysera en komposition måste vi hela tiden -omväxlande- titta på ytan, omgivningen och bildplanet de vilar på.

3.)

Grundformer:
Kvadrat Varianter: Romb, Rektangel	Cirkel Varianter: Ellips	Triangel
Exempel på sammansatta former:

Stabil / Instabil

En komposition kan sägas vara stabil eller instabil. Det som avgör om kompositionen är statisk eller dynamisk är dess tendens till rörelse eller frånvaro av rörelse. Om delarna ”står stabilt” mot ett tänkt markplan har vi lättare att föreställa oss något som stabilt. Om ytan avviker från en lodrät axel ser den ut att falla, den är satt i rörelse.

#1: Stabil, formen vilar stadigt på underlaget.	#2: Instabil, ögat säger oss att tyngdlagen kommer få formen att falla till ett stabilt läge.	#3: I detta exempel illustreras hur något instabilt kan bli stabilt genom dess relation till den vertikala- och horisontella axeln. Bilden visar tydligt att ytan har en tyngdpunkt och att axlarna sammanfaller med denna tyngdpunkt.	#4: Instabil, rörelse, formen faller redan och är på väg att transformeras till ett mer stabilt tillsånd.

Som bild #3 visar har en yta en tyngdpunkt, ett centrum där ytan befinner sig i jämnvikt. Man kan jämföra det med att man klipper ut en godtycklig form ur ett papper. Med hjälp av en knappnål sticker man hål i - och söker den punkt i formen som är dess balanspunkt. Nedan visar jag fler exempel på detta då vi har anledning att komma tillbaka till resonemanget under rubriken ”Historia”.

Ytans visuella tyngdpunkt.	Ytans visuella tyngdpunkt.	Flera ytors gemensamma tyngdpunkt.
	Genom att på förhand bestämma bakgrundens visuella tyngdpunkt så kan man påverka vart ögats förväntan på andra ytors placering. Detta kallas för indelning.

I exemplet här nedan visas hur ytornas relation till varandra avgör kompositionens stabilitet / instabilitet.

Stabil	Instabil

Riktning / Rörelse

	Detta är det enklaste sättet att beskriva en riktning, och varför vi upplever något som just "riktning". Något pekar åt ett visst håll och anger vartåt vi skall titta.
	En rörelse kan vara något som går åt olika håll beroende på hur vi betraktar bilden. I exemplet bredvid kan spiralens rörelse både gå inåt och utåt.

Grundformerna (Kvadrat, Cirkel och Triangel) är i sig själv stabila. Den riktning formerna har är symmetrisk och tar ut sig själv. Formen "pekar" inte mer eller mindre åt ett eller annat håll.

Om vi däremot förvränger en grundform så händer något med dess riktning.

I exemplen här ovan har riktningen i vertikal led blivit mindre än ytans fysiska mått, medan däremot riktningen i horisontell led gått utöver ytans fysiska mått. Ytan aktiverar området utanför sig själv.

En ytas form aktiverar "luften" omkring sig. Omvänt gäller att "luften" påverkar formen. Krafterna strävar efter balans.

Kulturella skillnader

Det finns andra saker som påverkar hur vi uppfattar riktning, bortsett från de rent visuella. I alla exempel hitintills har jag illustrerat rent visuella aspekter av ytor och dess form. Det finns skillnader på hur vi betraktar saker. Om vi betraktar en bild så använder vi oss av ett bildseende. Bildseendet växlar hela tiden mellan att se helheten, detaljen och deras inbördes relation. Ordningen och riktningen på detta kan skilja sig från person till person. Om vi till exempel läser en text så gör vi det enligt en konvention som vi lärt oss i skolan. Språket följer vissa normer för att fungera som gemensamt kommunikationsmedium men dessa normer kan vara präglade av kulturella skillnader. Den som inte känner till dessa normer har svårt att avvända sig av, och förstå språket.

När vi läser en text följer det en linjär tidsaxel. I den västerländska kulturen så går den från vänster till höger och neråt. Det förflutna pekar åt vänster och uppåt.

Exempel på västerländsk textkonvension.

Relaterade dokument

Bild kausalitet